Gosh!
Naehh fy fan jag är trött, seg, och jag fattar egentligen inte varför jag sätter mig här och skriver för.. Egentligen borde jag bara hämta kudden, försöka ta igen mig via sömn inför jobbet imorgon, men guess what.. Ain't gonna happend ^^
Jag kände för att skriva lite så that's what I'm gonna do!
Jag har tänkt jävligt mycket på allt möjligt på senare tid, alltså inte bara gällande mitt egna liv utan andra runt om mig med.. Vissa lite mer än andra.. Egentligen känns de som om man dribblat mellan dessa tankar miljontals gånger men man får fan aldrig nog av att filosifera, det är så jävla underbart så det finns inte, don't ya think? :)
Jag jobbar ju på MSE som de flesta vet, men på senare tid har jag undrat lite om det verkligen är det här jag vill hålla på med?.. Jag har kommit någon eller några relativt nära och de är jävligt härliga, men vissa är så jävla speciella att knappt ens jag klarar av dem haha.. Inte för att de är jobbiga eller så utan för att de är väldigt speciella, unika kan man säga med ett annat ord :)
Det är väldigt många som ständigt säger till mig "Du borde bli psykolig, terapeft, socionom, eller något i den stilen" och visste, inte fan kan jag säga att tanken inte slagit mig? Men man måste nog få bukt på sina egna problem innan man börjar ta sig an ett sådant jobb, om inte annat tycker jag det. Jag har hjälpt jävligt många under den tiden jag levt, det började redan när jag var ung ärligt talat.. Jag orkar inte dra hela historien men poängen är det att jag alltid har funnits där för andra och alltid kunnat lösa deras problem mer eller mindre.. Om inte annat varit ett enormt stöd för de flesta, men nu måste jag börja ta hand om mig själv lite.. Vilket kanske kommer medje några förändringar, jag kan inte påstå att jag inte tycker om att hjälpa människor, så är det verkligen inte! Jag älskar det, men jag tar mig an för mycket vare sig jag vill eller inte, för jag har väldigt svårt att säga nej när någon kommer till mig och vill prata om någonting!
Men jag har iaf börjat leta reda på vad det är som ständigt stör inom mig, det är också det jag ska fixa inom den mån jag kan.. JAg kan ärligt talat även berätta att jag sökt hjälp för att få bukt på mina problem. Jag ser inget fel i att be andra om hjälp, så länge som man själv kommer med lösningarna förr eller senare :)
Det är så jävla illa att vi människor alltid ska behöva känna ångest och irritationer över så mycket, jag menar ständigt.. Det finns fan ingen som inte känner så förr eller senare över någonting här i världen.. Men VARFÖR?... Om man ständigt mår bra komme man tillslut må dåligt för att det blir för mycket av det goda,, så kroppen säger själv emot.. Om man ständigt mår dåligt däremot är det jävligt svårt att känna lycka, hur kommer det sig att det är så men att det inte funkar tvärtom? Varför kan man inte ständigt få vara lycklig? Jag tycker det är jävligt jobbigt iaf... Men å andra sidan är det ett sätt att skapa gemenskap på,att prata ut om saker och ting, skaffa sig en större uppfattning om saker och ting, utvecklas med andra ord :)
Människan är ju ett flockdjur, men vi agerar fan inte som det... Vi är inte mer annorlunda än många av de djuren som lever fritt där ute egentligen, om man ska säga det på ett enkelt sätt har vi människor fan skapat våran egna grav... Vi har som lag nästan att man måste ha jobb för att överleva, det är omöjligt att tänka sig en människa som skulle kunna leva i en grotta med en hel familj!
Varför har vi skapat något som pengar? .... Vad det än handlar om är det pengar, kärlek, äktenskap, aktiviteter överhuvudtaget... Man kan fan t.o.m. betala människor för att vara deras kompisar nu för tiden... Jag menar, what's up with that?.. Människor är inte vad de en gång var, och kommer nog troligtvis aldrig gå tillbaka till det heller.. Jag tycker det är jävligt synd men vafan ska man göra?
Det är jävligt svårt att sukta efter någonting man aldrig kommer få... Men å andra sidan om man ständigt suktar efter de och tänker att man kommer få det är det ju nästan samma sak som att man kommer få det? Om inte annat dör man i tankarna om att de komme rbli så, finns ingen omöjlighet att man somnar in skönt i döden i drömmarna om att det sker :)
Det är massor av saker jag vill ta upp här egentligen, men nu när jag väl började skriva så kommer jag fan inte på något.. Ironiskt eller?... Kan säga att Robin åker iväg snart igen, jävligt sorgligt egentligen. Men vi ses ju i sommar though right? :)
Det var dock jävligt skönt att vara ute och gå och prata om allt som finns här i världen, det var fan länge sedan.. Ibland är det skoj att bara flumma runt och inte bry sig om någonting alls här i världen, men det är fan nästan skönare att göra det för att sedan få bort allting man har innanför det där jävla membranet :)
Om det ändå fanns något lättare sätt att få ut allting på, varför ska så mycket man gör gå ut på att man ska må dåligt?.. Det är ju fan idiotiskt... Har hört om människor som försökt med hypnos för att få ut saker ur deras huvuden, undrar verkligen om det funkar?... I have no idea...
Aja nu orkar jag inte skriva mer, ska in i duschen, men fortsätter förr eller senare :)
tjaooo
Jag kände för att skriva lite så that's what I'm gonna do!
Jag har tänkt jävligt mycket på allt möjligt på senare tid, alltså inte bara gällande mitt egna liv utan andra runt om mig med.. Vissa lite mer än andra.. Egentligen känns de som om man dribblat mellan dessa tankar miljontals gånger men man får fan aldrig nog av att filosifera, det är så jävla underbart så det finns inte, don't ya think? :)
Jag jobbar ju på MSE som de flesta vet, men på senare tid har jag undrat lite om det verkligen är det här jag vill hålla på med?.. Jag har kommit någon eller några relativt nära och de är jävligt härliga, men vissa är så jävla speciella att knappt ens jag klarar av dem haha.. Inte för att de är jobbiga eller så utan för att de är väldigt speciella, unika kan man säga med ett annat ord :)
Det är väldigt många som ständigt säger till mig "Du borde bli psykolig, terapeft, socionom, eller något i den stilen" och visste, inte fan kan jag säga att tanken inte slagit mig? Men man måste nog få bukt på sina egna problem innan man börjar ta sig an ett sådant jobb, om inte annat tycker jag det. Jag har hjälpt jävligt många under den tiden jag levt, det började redan när jag var ung ärligt talat.. Jag orkar inte dra hela historien men poängen är det att jag alltid har funnits där för andra och alltid kunnat lösa deras problem mer eller mindre.. Om inte annat varit ett enormt stöd för de flesta, men nu måste jag börja ta hand om mig själv lite.. Vilket kanske kommer medje några förändringar, jag kan inte påstå att jag inte tycker om att hjälpa människor, så är det verkligen inte! Jag älskar det, men jag tar mig an för mycket vare sig jag vill eller inte, för jag har väldigt svårt att säga nej när någon kommer till mig och vill prata om någonting!
Men jag har iaf börjat leta reda på vad det är som ständigt stör inom mig, det är också det jag ska fixa inom den mån jag kan.. JAg kan ärligt talat även berätta att jag sökt hjälp för att få bukt på mina problem. Jag ser inget fel i att be andra om hjälp, så länge som man själv kommer med lösningarna förr eller senare :)
Det är så jävla illa att vi människor alltid ska behöva känna ångest och irritationer över så mycket, jag menar ständigt.. Det finns fan ingen som inte känner så förr eller senare över någonting här i världen.. Men VARFÖR?... Om man ständigt mår bra komme man tillslut må dåligt för att det blir för mycket av det goda,, så kroppen säger själv emot.. Om man ständigt mår dåligt däremot är det jävligt svårt att känna lycka, hur kommer det sig att det är så men att det inte funkar tvärtom? Varför kan man inte ständigt få vara lycklig? Jag tycker det är jävligt jobbigt iaf... Men å andra sidan är det ett sätt att skapa gemenskap på,att prata ut om saker och ting, skaffa sig en större uppfattning om saker och ting, utvecklas med andra ord :)
Människan är ju ett flockdjur, men vi agerar fan inte som det... Vi är inte mer annorlunda än många av de djuren som lever fritt där ute egentligen, om man ska säga det på ett enkelt sätt har vi människor fan skapat våran egna grav... Vi har som lag nästan att man måste ha jobb för att överleva, det är omöjligt att tänka sig en människa som skulle kunna leva i en grotta med en hel familj!
Varför har vi skapat något som pengar? .... Vad det än handlar om är det pengar, kärlek, äktenskap, aktiviteter överhuvudtaget... Man kan fan t.o.m. betala människor för att vara deras kompisar nu för tiden... Jag menar, what's up with that?.. Människor är inte vad de en gång var, och kommer nog troligtvis aldrig gå tillbaka till det heller.. Jag tycker det är jävligt synd men vafan ska man göra?
Det är jävligt svårt att sukta efter någonting man aldrig kommer få... Men å andra sidan om man ständigt suktar efter de och tänker att man kommer få det är det ju nästan samma sak som att man kommer få det? Om inte annat dör man i tankarna om att de komme rbli så, finns ingen omöjlighet att man somnar in skönt i döden i drömmarna om att det sker :)
Det är massor av saker jag vill ta upp här egentligen, men nu när jag väl började skriva så kommer jag fan inte på något.. Ironiskt eller?... Kan säga att Robin åker iväg snart igen, jävligt sorgligt egentligen. Men vi ses ju i sommar though right? :)
Det var dock jävligt skönt att vara ute och gå och prata om allt som finns här i världen, det var fan länge sedan.. Ibland är det skoj att bara flumma runt och inte bry sig om någonting alls här i världen, men det är fan nästan skönare att göra det för att sedan få bort allting man har innanför det där jävla membranet :)
Om det ändå fanns något lättare sätt att få ut allting på, varför ska så mycket man gör gå ut på att man ska må dåligt?.. Det är ju fan idiotiskt... Har hört om människor som försökt med hypnos för att få ut saker ur deras huvuden, undrar verkligen om det funkar?... I have no idea...
Aja nu orkar jag inte skriva mer, ska in i duschen, men fortsätter förr eller senare :)
tjaooo
uhh yeh
Jaa är i tankefas igen, är väl inte mycket mer att säga om det egentligen :)
Är inte så mycket som händer nu i livet egentligen bortsett från att det är en jävla massa studentfirande haha. Först ska jag vara vid linköping runt 9:00 för att hänga lite med joppe och titta på deras konsert i Björkö, efter de blir klockan runt 12:15 då jag beger mig till kungshöga för att fira Emelie som springer ut vid klockan 13:00, umgås lite med Robin efter detta, för att till sist åka till mjölby igen för att fira min Kusin Emelie :)
Med andra ord är det rätt mycket man ska hinna med, men det jobbiga är att ekonomin är så jävla tight.. Känns ärligt talat förjävligt men vad ska man göra? Jag får bara försöka stå ut i 14 dagar till, för er kanske det är lite, men för en annan som har haft de tre mest jävliga månaderna någonsin känns det jävligt jobbigt :O
Har kännt mig lite vilsen till och från, det beror på jävligt många anledningar egentligen.. Men jag har själv insett en sak som jag inte tänkt på innan, men det fascinerade mig när jag väl kom på det. Förut i tiden levde jag via koden "JAg är mig själv, någon som har något att säga om det kan avvika".. På ett ungefär.. Jag var unik, jag drack aldrig, höll mig alltid ifrån nikotin och allt som hörde till, gjorde jämt saker jag ville göra och sket i resten!
Nu har jag blivit lite av en kopia av många andra människor som format den jag är idag, men om sanningen ska fram trivs jag fan inte med den jag är idag.. För jag känner mig inte som den Danne jag en gång var i tiden.. Det är just DIT jag försöker hitta tillbaka, det tar sin lilla tid.. För det är små pusselbitar som ska till ständigt!
Saken är den att jag nu försöker börja leva efter min gamla kod som jag en gång hade, att vara mig själv och inte agera efter ett sätt för att behaga andra människor.. Vilket jag konstigt nog har gjort en längre tid utan att förstå det själv :S
Man kan inte leva efter att behaga alla andra, det är en själv det handlar om.. Man måste dela upp det på en lagom bas, d.v.s. att man själv inte kan ta på sig allt ansvar för andra utan man måste ge en hel del till sig själv även om man själv inte förstår varför! Men saken är den att man förgås tillslut, man måste prata om saker gällande sig själv, det är så vi är skapta, vi är inte gjorda för att prata en och en utan vi är flockdjur! Åtminstonde var det väl så vi umgicks ifrån början?
Jag menar, människor borde inte leva efter koden "ensam är stark".. Om jag ser en människa gå på gatan och agera moraliskt tuff eller en .s.k. Spännbög så tycker jag inte att de är underbara, jag tycker synd om dem.. För det är sådana som alltid bryr sig om vad andra tycker och de kommer aldrig känna riktig lycka, för om man ständigt bryr sig om vad andra tycker kommer man ju aldrig kunna göra NÅGOT utan att känna sig misslyckad.. Tänka sig alla blickar ifrån andra och undrar om det är ok att man gör det man faktiskt gör?
Vänner kan man verkligen ha hur många som helst utav, vissa är tomma skal, visas är de där vännerna man skulle göra precis vad som helst för.. Jag har alltid levt via att alltid sätta andra framför mig själv! Men även om det är ett fint sätt att leva på skadar det en själv mer än vad man tror... Man kan inte leva för andra utan man måste leva för sig själv men ändå finnas där för andra! Egoister har jag fan alltid hatat... Haha fan vad svårt det är att hitta en jämn bas på det där :)
Jag måste börja prata lite mer om mig själv och hur jag mår, det var så jag konstigt nog fick alla att fastna förr i tiden, jag var jävligt duktig på det då, jag hade alltid den där speciella touchen i allt jag gjorde... Jag inspirerade människor, jag vill komma dit igen!
Är inte så mycket som händer nu i livet egentligen bortsett från att det är en jävla massa studentfirande haha. Först ska jag vara vid linköping runt 9:00 för att hänga lite med joppe och titta på deras konsert i Björkö, efter de blir klockan runt 12:15 då jag beger mig till kungshöga för att fira Emelie som springer ut vid klockan 13:00, umgås lite med Robin efter detta, för att till sist åka till mjölby igen för att fira min Kusin Emelie :)
Med andra ord är det rätt mycket man ska hinna med, men det jobbiga är att ekonomin är så jävla tight.. Känns ärligt talat förjävligt men vad ska man göra? Jag får bara försöka stå ut i 14 dagar till, för er kanske det är lite, men för en annan som har haft de tre mest jävliga månaderna någonsin känns det jävligt jobbigt :O
Har kännt mig lite vilsen till och från, det beror på jävligt många anledningar egentligen.. Men jag har själv insett en sak som jag inte tänkt på innan, men det fascinerade mig när jag väl kom på det. Förut i tiden levde jag via koden "JAg är mig själv, någon som har något att säga om det kan avvika".. På ett ungefär.. Jag var unik, jag drack aldrig, höll mig alltid ifrån nikotin och allt som hörde till, gjorde jämt saker jag ville göra och sket i resten!
Nu har jag blivit lite av en kopia av många andra människor som format den jag är idag, men om sanningen ska fram trivs jag fan inte med den jag är idag.. För jag känner mig inte som den Danne jag en gång var i tiden.. Det är just DIT jag försöker hitta tillbaka, det tar sin lilla tid.. För det är små pusselbitar som ska till ständigt!
Saken är den att jag nu försöker börja leva efter min gamla kod som jag en gång hade, att vara mig själv och inte agera efter ett sätt för att behaga andra människor.. Vilket jag konstigt nog har gjort en längre tid utan att förstå det själv :S
Man kan inte leva efter att behaga alla andra, det är en själv det handlar om.. Man måste dela upp det på en lagom bas, d.v.s. att man själv inte kan ta på sig allt ansvar för andra utan man måste ge en hel del till sig själv även om man själv inte förstår varför! Men saken är den att man förgås tillslut, man måste prata om saker gällande sig själv, det är så vi är skapta, vi är inte gjorda för att prata en och en utan vi är flockdjur! Åtminstonde var det väl så vi umgicks ifrån början?
Jag menar, människor borde inte leva efter koden "ensam är stark".. Om jag ser en människa gå på gatan och agera moraliskt tuff eller en .s.k. Spännbög så tycker jag inte att de är underbara, jag tycker synd om dem.. För det är sådana som alltid bryr sig om vad andra tycker och de kommer aldrig känna riktig lycka, för om man ständigt bryr sig om vad andra tycker kommer man ju aldrig kunna göra NÅGOT utan att känna sig misslyckad.. Tänka sig alla blickar ifrån andra och undrar om det är ok att man gör det man faktiskt gör?
Vänner kan man verkligen ha hur många som helst utav, vissa är tomma skal, visas är de där vännerna man skulle göra precis vad som helst för.. Jag har alltid levt via att alltid sätta andra framför mig själv! Men även om det är ett fint sätt att leva på skadar det en själv mer än vad man tror... Man kan inte leva för andra utan man måste leva för sig själv men ändå finnas där för andra! Egoister har jag fan alltid hatat... Haha fan vad svårt det är att hitta en jämn bas på det där :)
Jag måste börja prata lite mer om mig själv och hur jag mår, det var så jag konstigt nog fick alla att fastna förr i tiden, jag var jävligt duktig på det då, jag hade alltid den där speciella touchen i allt jag gjorde... Jag inspirerade människor, jag vill komma dit igen!
