pff
fan!
Saker kan verkligen uppfattas på olika sätt.... Människor har verkligen inte lätt att tänka efter innan de gör saker. Det finns olika sätt att reagera på när det händer något man verkligen reagerar på...
Det finns impulsiva och explosiva.. De impulsiva håller en jävla massa skit inom sig och försöker hålla humöret uppe ända tills de blir för mycket och då väller allt ut på ett och samma gång, i vissa fall blir det överväldigande och bryter ner personen.. I andra fall kommer bara allt ut, så börjar de om igen.
De Explosiva tar ut allting på en gång oavsett vad de är och bryr sig inte om vad som händer, så länge allt kommer ut.
Helt uppriktigt så hatar jag konflikter.. Det är de värsta jag vet, för jag hatar att bli beskylld för saker jag gjort eller inte gjort. Oavsett vilket så är känslan av när någon blir besviken på en jävligt hårt. Jag är nog fan för stolt för mitt eget bästa egentligen.
Egentligen är vi alla jävligt egoistiska, många tänker enbart på sig själva, andra tänker för mycket på andra. Det finns inget mellanting direkt, för jag har då inte mött någon som tänker lika på båda hållen... Men i slutändan handlar det mesta om att man ska må bra själv, det kan fan ingen säga emot. Alla vill känna sig uppskattade, älskade, till hands.. Kännas att man verkligen existerar bland andra... Men det finns alltid något litet som kan förstöra allt det där, ett litet misstag och allt kan vara dött.... Det är fan ledsamt.
Jag är ingen direkt dömmande person ärligt talat, jag lär alltid känna personer innan jag bedömmer hur de är, men å andra sidan kan man ju alltid få en uppfattning av personen bara genom att titta på dem... Men om de är rätt eller fel är en helt annan sak...
Det är faktriskt intressant att se personers reaktioner ibland... Inte alltid uppskattat nej, men att se hur folk reagerar beroende på olika situationer...
Synd att vi ska vara så jävla trögtänkta dock.. Det är lätt att se i efterhand vad man gjort för fel, men det är inte säkert att man kan gottgöra dem... Även om man nu skulle försöka, är det inte heller säkert att man skulle få det..
Det är helt enkelt saker som kan hänga kvar......... hela livet
Syn på människor!
Men människor är fan inte reliable... Jag tror på människor, det har jag alltid gjort. Under hela mitt liv har jag alltid tänkt positivt om det mesta och ständigt försökt vara glad för andras skull.. För ingen människa vill ju umgås med någon som är ständigt deppressiv eller hur?
Men å andra sidan kanske man skulle behöva ta lite tid för sig själv då och då, men tro det eller ej.. Jag hatar att vara ensam och hanterar faktiskt INTE mina problem ensam om jag själv får bestämma det.. Men jag tycker inte om att lägga alla mina problem på andra utan att de frågar om det eller liknande, så jag behåller de för mig själv. Känns som en bättre lösning!
Problemet med människor är att de aldrig ser helheter, oftast är det de personer som ler mest som har många problem, och många av de som är deppressiva är inte så jävla depp egentligen!
Just det här med att människor förstår varandra är lite svårt att se nu för tiden... Vi är fan inte som vi var förr... Om vi nu någonsin varit så..
Det jag menar är att om vi ser en människa liggandes på stan som mår dåligt, då skiter vi i den oftast.. Vi vill ju inte dra oss in i den personens problem eller hur?... Det är just därför de är så synd att vi är så jävla själviska... Det är synd.
Det är fan konstigt att man kan ha så många tankar vandrandes i skallen ärligt talat, hur de nu kan få plats i det lilla utrymmet är en helt annan sak... Det händes ofta att jag stirrar rakt ut i tomma intet och förlorar kontakten med människor totalt... Som om jag vore en stående jävla docka, ingen vet vad jag tänker på. Vad jag vill göra eller lyckas med. De ser bara något stirrande de inte förstår sig på som faktiskt ser mänskligt ut.
Om man vill veta något om en person borde man faktiskt fråga personen i fråga rakt av istället för att ta vägar runt om andra, det är bland det värsta jag vet. När personer försöker luska ut saker om mig genom att prata med mina vänner.. Liksom jag är levande, om ni vill veta något så fråga mig, inte dem! (Ni vet vilka ni är)
Jag trodde förut att ingen förstod mig och ville VERKLIGEN INTE att någon skulle försöka hjälpa mig... Var så jävla egoistisk om att hjälpa mig själv och att ingen skulle få komma innanför mig... Vilket också beror på att jag har haft många händelser tidigare i mitt liv som skett som gjort att jag tagit ett sådant avstånd från att öppna mig för andra.. Inte alla, men många!
Nu kan jag säga att det är ta mig fan jag som inte förstår mig själv.... Det är så sjukt många saker med mig själv jag inte förstår att jag gör... Jag tänker inte dra upp dem här, men jag måste skriva av lite för att rensa skallen!
Att hjälpa sig själv hela tiden är inte ett tecken på styrka, det är ett tecken på envishet och gå i en isolerad cell.. Det är jävligt synd tycker jag. För jag själv har varit där för många gånger, men det tjänar ingenting till... Man blir fast och kör ner sig i diket... Man kommer inte upp förrän någon kommer och assisterar en med en lina.. En lina man måste ta tag i och sätta fast för att man ska komma vidare här i livet.
Tecken på styrka är att våga öppna sig och låta andra människor kommer in på livet, om man vill ha många vänner som faktiskt förstår sig på en och som kan hjälpa en måste man låta dem få lyssna, man måste få prata ut.. Att visa sina känslor är styrka, det är fan svårt att öppna sig för en människa.. Liksom, det är ett helt liv man släpper in... Ett liv är värt mer än det mesta, att folk slänger bort dem kan ajg inte bara förstå.
Själv skulle jag föredra om folk öppnar sig för mig istället för att stänga sig och skita i det totalt... (Tack och lov brukar nästan alla mina vänner öppna sig för mig, för jag är öppensinnad och bra på att komma med lösningar).. Men det kanske är min tur att öppna mig snart, låta de komma närmare mig.. Så de kan förstå varför jag gör som jag gör, för jag är inte alltid så ärlig som jag verkar!.... Men jag tänker ändra på det, jag tänker ändra på de för att jag själv inte trivs med det. Det är för min skull, inte någon annans!
