nagamo

Har ni någonsin haft de här drömmarna som är så pass extrema att de känns som att du upplevt dem förut? Om inte i detta liv men kanske det förra, eller rent av nästa. Jag hade en dröm den här kvällen som var, och den kändes så sjukt verklig. Jag kommer inte ihåg alla bitarna men de riktigt kraftiga bitarna är fortfarande kvar i mitt huvud.

Det var jag, en kille som jag aldrig fick se ansiktet på och en jättesöt tjej. Vi gick runt och flummade någonstans i en stad, ganska stor sådan. Ungefär som New York eller New Jersey. Jag kan inte säga vilken det var men den var jävligt extrem iaf.
Efter ett tag så började de gå ifrån mig, jag förstod aldrig varför men jag försökte springa ifatt dem, men ju mer och mer jag sprang desto fortare försvann dem också.. Även fast de bara gick, som om jag följde efter dem för något speciellt syfte, de visste om de och ville bara komma ifrån mig.

När jag väl kom ifatt hade jag sprungit hur länge som helst, men jag såg dem ståendes där vid ett hus tittandes uppåt. När jag väl kommer fram till dem så tar jag tag i hennes Axel och då vänder hon sig om och sprutar något i mitt ansikte..   Har ingen aning om vad det var men det gjorde ont som fan och jag skrek något i stil med "Vad fan gör du?" samt hade jag en väldigt arg ton i rösten. Jag började även springa därifrån fast jag kunde inte se någonting, hon följde efter mig och skrek "förlåt förlåt, det var inte tänkt att det skulle bli så här"...

Det är nu det riktigt konstiga kommer, jag kommer ihåg att jag skrek (jag skriver med casp nu så känns det mer realistiskt) "VARFÖR HÄNDER ALLTID DETTA MIG? VARFÖR KAN JAG ALDRIG FÅ HITTA DENNA LYCKA? DET ÄR ALLTID NÅGONTING SOM KOMMER IVÄGEN OCH JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR DET ALLTID SKA BEHÖVA VARA SÅ. T.O.M NÄR MIN MODER DOG, ALLTING BARA TAS IFRÅN MIG, VARFÖR SKA DET VARA SÅ HÄR?"
Senare kom vi fram till ett ställe då jag stupade, under denna period från att jag började skrika (vilket jag gjorde hela tiden) tills dess att vi kom fram så grät jag kommer jag ihåg.. Väldigt mycket för den delen också.
Men det jag såg när vi väl kom fram var helt magiskt, för konstigt nog började min syn att komma tillbaka vid detta tillfälle. Det jag såg var en kant mellan två skepnader eller hus eller vad det nu kan tänkas ha varit. Framför mig såg jag en enorm vy av ett stort hav vars slående vågor kändes mer verkliga än något annat jag kännt förut. Vinden blåste och skärde igenom min hud som enorma knivar. Men ändå konstigt nog på toppen av allt detta.... Var det ändå så himla vackert, solen kom fram, jag tittade på denna tjej i drömmen och det går inte ens beskriva hur vacker hon var.  Med solen stekandes i hennes ansikte, ljudet från vågorna, blåsten mot hennes kropp....

Det är jävligt konstigt hur man kan få sådana här drömmar egentligen, fast de är ändå fascinerande på något vis. Jag har ofta drömt om saker som har hänt i mitt liv, t.e.x. en gång drömde jag om ett scenario där jag samt min moder hälsade på några jag aldrig hade sett förut, men jag kommer så väl ihåg när vi gick ner för trappen till deras undervåning. Ironiskt nog så skedde detta nästa dag, jag kände igen dem redan innan de hade hälsat på mig.

Är verkligen drömmar ett tecken på realism? Eller är det bara fantasier som i vissa fall lyckas bli sanna?.. Det är ett mysterium, men det gör inget. För jag gillar faktiskt sånt :)