Trött kan man vara, Men lyckan står på!
Nu är man nyligen hemkommen från gymmet. Trött som jag vet inte vad.
Jag läste en kompis blogg förut, "marwen". Hon skrev en kort sak gällande oss människor som faktiskt fick mig att tänka till lite.
Förlåt om detta räknas som att sno någons text (hon får ju ändå credit för de) men detta var vad hon skrev
"Var ute med Joey idag, jag var grinig, trött och hungrig och säkert inte alls rolig att umgås med, så nu sitter jag här med fetaste skuldkänslorna (ja så är det) dumt nog? Vad jag ville komma fram till ,är iaf att vi uner vår promenad passerade förbi en lekplatts där 3 barn lekte.
Precis som vi gick förbi kom en annan unge på håll fram till barnen. En av småkillarna ger då upp ett glädjetjut av blotta åsynen av sin vän, sätter sedan av och springer med flaxande hår och utbreda armar samtidigt som han med sin unga ljusa röst lyckligt vrålar: "Vad kul att se dig! Det var länge sedan!!"."
Jag måste säga att de fick mig att tänka. Hur ofta gör vi människor så? Även om det är till någon vi verkligen tycker om. Vi är så pass rädda för att alla runt om oss skulle tycka de vore konstigt. Men guess what.... De skulle inte de, antingen skulle de tycka det var sött och få exakt samma känsla som jag får nu, annars skulle de titta, skratta och sedan låta det vara.
Jag hade den relationen med några ett tag, när jag fick i 2:an eller 1:an... Tror det var 2:an. Jag älskade den tiden, men nu har vi alla glidit ifrån varandra. Vilket jag själv, anser är ganska synd.
Hur skoj vore det inte på en skala... om någon som var betydelsefull för oss. Eller om någon överhuvudtaget skulle springa med armarna i luften, med ett underbart smile och skrika "Faan vad jag saknat dig, det var evigheter sedan"
Jag vill känna den lyckan, vara den personen... om än bara för ett litet tag.
* * * * * * * *
Fast jag måste säga helt ärligt, att jag älskar mitt liv och hur det har formats. Även om jag haft en hel del motgångar i livet, men jag ser inte ner på livet p.g.a det. Jag har tagit lärdom av allt som hänt och gjort det till de bättre. Med det dåliga kommer alltid någonting bra, även om man kanske inte ser det till en början.
Men visst är det skönt att komma bort från allt och inte behöva oroa sig över något, det känner nog alla. Om det är något jag ska klaga på nu, är det de att jag inte har så mycket kontakt med de personerna som jag hade underbar vänskap med. Om de såg mig på stan kunde skrika mitt namn högt, springa fort som fan och hoppkrama mig. Helt insane skoj :)
Nu har det skrivits lite för mycket igen, så nu kommer inte alla orka läsa ^^ Men hoppas det var till behag.
Cheerio
Jag läste en kompis blogg förut, "marwen". Hon skrev en kort sak gällande oss människor som faktiskt fick mig att tänka till lite.
Förlåt om detta räknas som att sno någons text (hon får ju ändå credit för de) men detta var vad hon skrev
"Var ute med Joey idag, jag var grinig, trött och hungrig och säkert inte alls rolig att umgås med, så nu sitter jag här med fetaste skuldkänslorna (ja så är det) dumt nog? Vad jag ville komma fram till ,är iaf att vi uner vår promenad passerade förbi en lekplatts där 3 barn lekte.
Precis som vi gick förbi kom en annan unge på håll fram till barnen. En av småkillarna ger då upp ett glädjetjut av blotta åsynen av sin vän, sätter sedan av och springer med flaxande hår och utbreda armar samtidigt som han med sin unga ljusa röst lyckligt vrålar: "Vad kul att se dig! Det var länge sedan!!"."
Jag måste säga att de fick mig att tänka. Hur ofta gör vi människor så? Även om det är till någon vi verkligen tycker om. Vi är så pass rädda för att alla runt om oss skulle tycka de vore konstigt. Men guess what.... De skulle inte de, antingen skulle de tycka det var sött och få exakt samma känsla som jag får nu, annars skulle de titta, skratta och sedan låta det vara.
Jag hade den relationen med några ett tag, när jag fick i 2:an eller 1:an... Tror det var 2:an. Jag älskade den tiden, men nu har vi alla glidit ifrån varandra. Vilket jag själv, anser är ganska synd.
Hur skoj vore det inte på en skala... om någon som var betydelsefull för oss. Eller om någon överhuvudtaget skulle springa med armarna i luften, med ett underbart smile och skrika "Faan vad jag saknat dig, det var evigheter sedan"
Jag vill känna den lyckan, vara den personen... om än bara för ett litet tag.
* * * * * * * *
Fast jag måste säga helt ärligt, att jag älskar mitt liv och hur det har formats. Även om jag haft en hel del motgångar i livet, men jag ser inte ner på livet p.g.a det. Jag har tagit lärdom av allt som hänt och gjort det till de bättre. Med det dåliga kommer alltid någonting bra, även om man kanske inte ser det till en början.
Men visst är det skönt att komma bort från allt och inte behöva oroa sig över något, det känner nog alla. Om det är något jag ska klaga på nu, är det de att jag inte har så mycket kontakt med de personerna som jag hade underbar vänskap med. Om de såg mig på stan kunde skrika mitt namn högt, springa fort som fan och hoppkrama mig. Helt insane skoj :)
Nu har det skrivits lite för mycket igen, så nu kommer inte alla orka läsa ^^ Men hoppas det var till behag.
Cheerio
Kommentarer
Trackback
